Studieområdet informationssystem

Informatik och systemvetenskap, tidigare också ADB, är de vanliga namnen på universitetsinstitutioner som studerar det som kallas informationssystem (IS), vilket betyder människor och informationsteknik i samverkan. Studieobjektet är alla slags tillämpningar av informations- och kommunikationsteknik. Området är brett och tvärvetenskapligt. Exempel:

IT-system, IT-applikationer, IT-infrastrukturer
Utveckling/förändring av IT inklusive olika typer av hjälpmedel (metoder, modeller, rollfördelning mm)
Användning av IT i verksamhetskontexter
Människor i professionella och icke professionella sammanhang, såsom utvecklare och användare av IT
Den ömsesidiga påverkan mellan IT och individer, organisationer och samhälle
Förutsättningar för och effekter av design respektive bruk av IT

En grundläggande dimension av IS-forskning är att systemisk förståelse eftersträvas för klargörande av relationer mellan olika företeelser. En viktig strävan är att undvika reduktionistiska studier av IT-artefakter.

Holmström, J & Persson, A (2015). Informatik: En ämnesöversikt. Vetenskapsrådet. Stockholm, Sweden.

Förhållande mellan vetenskap och praktik

IS-forskning har ett nära förhållande mellan teori och praktik, där teori- och annan kunskapsutveckling skall bidra till praktikens utveckling och till goda effekter i design och bruka av information och kommunikationsteknik. Det finns ett intresse för såväl lokala praktiker som makrostrukturer och betoningen ligger på praktisk- och empirinära studier.

Bakgrund om informationssystem i Sverige

Börje Langefors arbetade under åren 1967-1980 på KTH där han också blev Sveriges första professor i informationsbehandling, automatisk databehandling (ADB). Han var tongivande när det gällde framväxten av ADB som ett eget universitetsämne, vilket senare har kommit att utvecklas till det ämne som idag vanligen benämns som informatik. Ämnet var förut mer tekniskt betonat, men pekar idag särskilt på användarens betydelse vid databehandling liksom behovet av en teoretisk överbyggnad vid utveckling av informationssystem.

Ämnesdefinition (rev. 2021)

Informationssystem/informatik är det vetenskapliga ämne som utvecklar kunskap om digitalisering och dess förutsättningar, betydelser, värden och konsekvenser i individuella, organisatoriska och samhälleliga sammanhang. Ämnet innefattar studier och utveckling av digitala praktiker, resurser, artefakter och system. Digitala praktiker innefattar styrning, design, införande och bruk av digitala resurser, artefakter och system.

Kommentarer

Nedanstående kommentarer är att se som komplement till ämnesdefinitionen. De innehåller motiveringar, förklaringar, preciseringar och redogörelser för konsekvenser av den kortfattade ämnesdefinitionen. En ambition är att ämnesdefinitionen kan vara relativt stabil över tiden, men att kommentarsdelen kan komma att förändras oftare utifrån såväl akademisk kunskapsutveckling som av praktisk tillämpningsutveckling.

Ämnet inrättades i slutet av 60-talet tillsammans med den första professuren som innehades av Börje Langefors. Ämnets ursprungliga namn var ”informationsbehandling, särskilt den administrativa databehandlingens metodik”; sedermera förkortat till ”administrativ databehandling” (ADB). Den skandinaviska informatikkonferensen IRIS organiserades första gången 1978, och är den äldsta fortlöpande IS-konferensen i världen. Sedan dess har ämnet utvecklats och vidgats i takt med en ökad spridning och användning av informationsteknik: Från ett ursprungligt fokus på datorisering av administrativa processer under sjuttiotalet till hur informationsteknik kan tillämpas i många olika verksamhetsprocesser under nittiotalet. Under nittiotalet ändrades också namnet från ADB. Olika nya benämningar infördes som informationssystem, informatik och data- och systemvetenskap. Idag pratar vi mer om digitalisering än om IT. Detta baseras på hur digitalisering genomsyrar snart sagt alla praktiker i arbete och vardag. Det finns också ett ökat intresse för digitala infrastrukturer och strukturella förändringar som går utöver enskilda praktikers digitalisering.

Ämnesdefinitionen fokuserar det centrala begreppet digitalisering. Detta inkluderar digitalisering både som process och som resultat. Digitalisering bygger på användning av digital teknik, som också kan benämnas informationsteknik (IT) eller informations-/
kommunikationsteknik (IKT). Resultat av en digitaliseringsprocess är digitala artefakter eller system samt förändringar i den praktik där det sker bruk av den utvecklade artefakten. Olika strukturella förändringar kan uppstå genom digitalisering som skär genom flera olika praktikområden. En digital artefakt består av mjukvara, hårdvara och digital information. Detta innebär att begreppet digital innefattar just en företeelse som innehåller information och är teknisk till sin karaktär. Eftersom mjukvara ofta innehåller många element (av normativt, regulativt, språkligt, och performativt slag) som har sitt ursprung från och/eller ska fungera i de sociala praktiker som den digitala artefakten utgör en del av, så kan man kalla denna för en socioteknisk artefakt. Digitala artefakter används för informationshantering, kunskapshantering och kommunikation i praktiker och de har därmed oftast tydligt sociala ändamål.

I definitionen används uttryck som digital resurs, digital artefakt och digitalt system. System och artefakt är begrepp som har använts, i olika sammansättningar, under lång tid inom ämnet för att benämna och beskriva dess primära studieobjekt. Man har historiskt bl.a använt begrepp som informationssystem, datasystem, IT-system, IKT-system, IT-artefakt och IT-resurs. Begreppet system betonar något som är sammansatt av olika delar samt att detta ofta har relationer till andra företeelser. Begreppet artefakt betonar något som är designat och skapat för att nyttjas i olika tänkbara brukssammanhang. Begreppet resurs betonar något som utgör en tillgång och en möjlighet för användning. Digitala system/artefakter innehåller som sagt digital information och de är därmed också ofta viktiga informationsresurser att användas för analys och utveckling. Stora datamängder kan genom digitala arrangemang insamlas, lagras, bearbetas och visualiseras vilket ger viktiga förutsättningar för kunskapsutveckling och beslutsfattande. Digitala resurser/artefakter/system kan vara fristående eller inbäddade i andra resurser/artefakter/system. Digital resurser/artefakter/system som ses som fristående är dock oftast relaterade/kopplade till andra sådana genom utbyte av information eller någon delning av andra resurser.

Ämnesdefinitionen använder begreppet praktik. Inom ämnet studeras såväl digitaliseringspraktiker som digitaliserade praktiker. I definitionen omnämns båda dessa typer som digitala praktiker, dvs praktiker som antingen strävar mot att digitalisera eller som använder digitala instrument för sitt utförande. Beträffande digitaliseringspraktiker omnämns särskilt styrning, design och införande av digitala resurser/artefakter/system som viktiga studieområden. Styrning innebär bl.a att utarbeta strategier och planer som avser digitala praktiker, resurser, artefakter och system. Design innebär att skapa/förändra digitala resurser/artefakter/system samt ofta att utforma beskrivningar över tänkta digitala brukspraktiker. Införande innebär att, med utgångspunkt i skapade digitala resurser/artefakter/system, arbeta med att transformera och etablera digitala brukspraktiker. Beträffande digitaliserade praktiker (dvs digitala brukspraktiker) så innefattar detta studieområde hur sådana praktiker påverkas av och förändras genom digitaliseringsprocesser och ett kontinuerligt digitalt bruk. Sådana digitaliserade praktiker kan ha mer eller mindre omfattande inslag av digitala resurser/artefakter/system. Digitalisering kännetecknas ofta av en återkommande växelverkan mellan design och bruk av digitala resurser/artefakter/system. Genom användning av praktikbegreppet framhävs att digitalisering innebär görande (aktiviteter) av olika slag. Ett alternativ uttryck till ”praktik” skulle kunna vara ”verksamhet”. Människor ingår naturligt i praktiker och de är inte särskilt omnämnda i definitionen utan underförstådda. Människor i olika roller (som t.ex policymakare, IT-designer och IT-brukare) kan utgöra naturliga studieobjekt inom ämnet.

Det moderna samhället är genomsyrat av bruk av digitala resurser/artefakter/system, ofta på ett påtagligt och konkret sätt, men ibland på ett mer subtilt sätt. Digitalt bruk sker därmed i ett antal olika sammanhang. I definitionen omnämns individuella, organisatoriska och samhälleliga sammanhang. Dessa olika sammanhang ska inte ses som separata utan är snarare överlappande och skiftande. Historiskt har ämnet haft en orientering mot människors (dvs individers) digitala bruk i organisatoriska och professionella sammanhang. Den digitala utvecklingen har vidgats till relaterade sammanhang utanför organisationsgränser, som t.ex konsumenters och medborgares digitala interaktion med företag respektive förvaltningar. Digital användning har spridits till andra, icke-professionella sammanhang, där individer utnyttjar digital teknik för privata ändamål. En väsentlig och omfattande digital utveckling är genom socialt nätverkande, där digital kommunikation används i och för olika slag av sociala/informella nätverk/gemenskaper som innebär en lösare karaktär av organisering. Digitalisering handlar om information, men under senare tid har digital teknik i allt större utsträckning bäddats in i artefakter/produkter som primärt har fysiska syften och där det informativa/kommunikativa är sekundärt. Sådana tillämpningar kallas ofta för cyberfysiska system eller sakernas internet. Ovan nämnda sammanhang finns som en del av samhället och inte utanför det. Det finns ändå fog att särskilt nämna att digitalt bruk ingår i ett samhälleligt sammanhang. Det finns samhälleliga förutsättningar respektive implikationer och konsekvenser som inte kan reduceras till något av övriga nämnda sammanhang. Bland viktiga samhälleliga förutsättningar och implikationer återfinns regulativa, normativa och andra institutionella ramar samt grundläggande infrastrukturella förutsättningar som påverkar och påverkas av digital förändring.

I definitionen betonas att kunskap utvecklas om olika aspekter av digitalisering. Här betonas kunskap om digitaliseringens väsen, dvs dess olika och skiftande betydelser. Detta kan gälla tekniska innebörder som då t.ex kan handla om aspekter av hårdvaruteknik, mjukvaruteknik och infrastruktur. Digitaliseringens betydelser kan förstås också handla om bruksinnebörder. Dessa kan t.ex handla om formalisering, rutinisering, automation, interaktivitet, visualisering, kunskapsstrukturering, informationsförvaring, kommunikation, transparens, resursdelning, säkerhet, social relatering, verksamhetslogiker, lärande och innovation. Detta för att nämna ett urval av sådana aspekter och samtidigt indikera en mångfald av innebörder. Digitaliseringens betydelser kan också handla om sätt att utveckla och sprida digitala resurser/artefakter/system. Exempel på sådana utvecklingsinnebörder är projektstyrning, participation, metodtillämpning, modellering, prototypande, kodning, återanvändning, inkrementalitet, agilitet, versionshantering, standardisering, tjänstearkitekturer, interoperabilitet och plattformisering.

Digitalisering sker alltid utifrån olika tekniska och sociala förutsättningar. Digital teknik och sammanhörande teknologisk kunskap utgör självklara förutsättningar. Förutom dessa finns också förutsättningar i de designpraktiker där utveckling ska ske samt i avsedda brukspraktiker. Olika förutsättningar ger möjligheter och begränsningar för digitalisering. Att digitalisera sker med strävan att bidra till värden för olika intressenter. Detta gäller självklart värden som skapas vid direkt bruk av en digital artefakt, men också värden i vidare kontexter som uppstår som effekter av det digitala bruket. Det är därmed också betydelsefullt att studera strukturella förändringar i samhälle och organisationer som uppstår som effekter av en genomgripande digitalisering. Studier av digitaliseringens konsekvenser är inte begränsat till positiva och avsedda sådana, utan omfattar även negativa och icke avsedda konsekvenser.

Från begynnelsen har ämnet inte bara arbetat med att utveckla kunskaper om befintliga förhållanden utan också varit inriktat på att bidra till utveckling och förbättring av praktikfältet. Detta kan ske genom utveckling av kunskaper av ifrågasättande, klargörande, förebildlig, vägledande och förnyande karaktär. Det kan också ske genom direkt samverkan med praktiskt verksamma i insatser som kan avse utvärdering, design eller intervention.

Målgrupper

Med en ämnesdefinition som denna vänder sig SISA, som ett nationellt kollegium av lärare och forskare, till dem som utgör detta kollegium. Ämnesdefinitionen har därmed funktionen att, genom en uttalad samsyn, klargöra, avgränsa och fokusera centrala kunskapsobjekt i studieområdet utan att verka onödigt begränsande för en expansiv kunskapsutveckling.

Andra målgrupper är också viktiga såsom potentiella och befintliga studenter, andra akademiska kollegor, olika policymakare, forskningsfinansiärer och praktiskt verksamma inom näringsliv och offentlig sektor.